Sökandet efter Centerpartiets själ är vägen till framtiden
Den senaste tiden har det pågått en välbehövlig debatt med diverse utspel från olika representanter för Centerpartiet, vilket har varit intressant att följa. Michael Arthursson , Frank Thorén Hall , ÖP , Emil Källström, Johan Pettersson, Johan Hedin, Per Ankersjö , Albin Ring Broman, Magnus Andersson , SvD är några av dem.
Att vi just nu befinner oss i något av ett ideologiskt vakuum där vi inte riktigt vet vilken politik vi ska föra är väl ingen direkt överraskning. Allt ifrån kall, rå och hård nyliberalism, över mer traditionell socialliberalism, till den gamla lokalsamhällestanken och ekohumanismen har lyfts fram och alla infallsvinklar är av godo, bara på det sättet kan vi komma framåt. Lösningen ligger garanterat någonstans i mitten där alla fördelar från samtliga delar tagits till vara och där de allra mest extrema politiska riktningarna lyckligtvis raderats. Därför ska det bli intressant att få ta del av den eftervalsanalys som kommer, och det finns defintivt mycket jag hoppas på ska finnas med där, och självklart svaret på om Centerpartiet är på väg åt det håll jag helst vill. Men det viktigaste är ändå att vi ska kunna attrahera fler väljare och att fler är villiga att engagera sig i partiet.
.
Jag själv gick med i Centerpartiet för att jag ansåg att det var det parti som stod för ett universellt frihetsideal och den oinskränkta tanken på alla individers lika värde och samma samhälleliga rättigheter, med en grundläggande rätt till självbestämmande, personlig integritet och jämställdhet för alla individer oavsett tillhörighet. En frihetstanke som ger varje människa frihet över sig själv och sitt liv, men utan att inskränka, eller negativt inverka på våra medmänniskors rätt till frihet och självbestämmande.
Jag gick med i Centerpartiet eftersom jag ansåg att de stod för ett varmt, öppet, demokratiskt, och decentraliserat samhälle, där beslut tas gemensamt av de som berörs av beslutet. Ett samhälle för alla, och där alla har något att bidra med och där det finns en mängd olika gemenskaper att få vara en del. Ett samhälle som bygger på att alla har rätt till en grundtrygghet, hjälp och stöd, i form av exempelvis boende, vård och omsorg, vid sjukdom, vid arbetslöshet eller vid utsatthet eller utanförskap.
Jag gick med i Centerpartiet då jag ansåg att det var ett parti som förde en politik som ger mig möjlighet att uppfylla de drömmar jag bär på, ger mig en bra utbildning och förutsättningar att få ett arbete och tillräcklig försörjning, samt garanterar mig en tryggad ålderdom.
Jag gick med i Centerpartiet för att jag ansåg att de arbetar för ett samhälle som, oberoende av var jag bor i Sverige, ger mig samma rättigheter och tillgång till den service och välfärd som vi alla bidragit till att bygga upp. Det ska inte spela någon roll om jag bor mitt i en storstad eller ute på landsbygden, våra gemensamma resurser ska ändå fördelas rättvist över hela landet.
Jag gick med i Centerpartiet eftersom jag ansåg att det var ett parti som värnar och skyddar den enda jord vi har och den natur och mångfald som finns här. Ett parti som på allvar är villig att ta tag i klimathotet och se till att vi börjar kraftsamla för att komma ifrån beroendet av fossila bränslen och skapar ett långsiktigt hållbart samhälle som tar hänsyn till miljön och klimatet och grundar sig på sunda och hållbart utnyttjande av naturresurser. Ett parti som anser att målet i den globala ekonomin inte är maximal ekonomisk tillväxt som får styra uttaget av våra begränsade naturresurser, utan istället verka för ett samhälle där ett långsiktigt hållbart utnyttjande av naturresurserna får styra storleken på, och skapa en sund balans, i den materiella välfärden och den ekonomiska tillväxten och där en större andel av näringslivet är baserade på gröna näringar, miljö- och energiteknik, förädlingsteknik genom återvinning och återanvändning, utbyggnad av fossilfri infrastruktur, samt satsningar inom humanistiska områden som kunskap, kultur och omvårdnad.
.
Vi i Linköpingscentern har diskuterat idén om den emotionella välfärden, det vill säga, att vi bör lyfta fokus från det materiella till de emotionella, eller de känslomässiga värdena och utarbeta en politik för att skapa livskvalitet och meningsfullhet för våra medborgare istället för att som nu främst fokusera på att skapa ökad materiell standard. Ett utpräglat konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö. Och ”meningen med livet” handlar väl inte om att skaffa sig så många prylar som möjligt, utan att faktiskt få leva ett friskt, lyckligt och roligt liv tillsammans med familj och vänner och ha en tillfredställande sysselsättning.
Vi borde också ifrågasätta normen att vi idag ska arbeta så mycket som möjligt och vad värdet är med långa arbetsdagar, frånvarande föräldraskap och risk för ohälsosam stress och utbrändhet. Istället borde också arbetsmarknaden vara mer liberal och tillåta människor att välja hur mycket, eller lite, man vill arbeta, med reducerad lön därefter. Vissa värderar ledig tid högre än mer pengar i plånboken. Bör inte de i frihetens namn få välja själva? Samtidigt skapas det ju också fler arbetstillfällen.
Istället för att människor tillbringar mer tid på arbetet än med familj och vänner, istället för att vi skapar ett konsumtionssamhälle som driver på en ohämmad materiell tillväxt och en överexploateering av våra naturresurser, finns andra sätt att bygga reella värden, och där borde tonvikten vara att börja bygga det ”emotionella samhället” som, frånsett en självklar och tillfredställande grundläggande materiell standard, bygger på att alla ska få ett meningsfullt och tillfredställande liv, respekt för individen, rätt till självbestämmande, decentralisering, solidaritet med våra medmänniskor, skapandet av små och stora gemenskaper, grundtrygghet och social välfärd för alla.
Det här är vad jag anser vara mitt Centerparti och jag hoppas innerligt att de skäl jag hade för att engagera mig fortfarande finns med i partiet även i framtiden. I annat fall tror jag vi får fortsätta sökandet efter Centerpartiets sanna själ.
.
Å andra sidan….
Partiet gick dåligt i valet, riktigt dåligt, och trenden från de senaste valen håller i sig, vi pendlar upp och ner på en konstant låg nivå. För egen del anser jag att det till stor del berodde på en felaktig inriktning på hårda, fyrkantiga, och ibland till synes tuffa vallöften som i mångas öron låtit som försämringar, eller något som inte rör mig och min närmaste omgivning.
Det var ett för stort fokus på närings, – och företagarpolitik, RUT-avdrag och halverad restaurangmoms, i och för sig bra, men inget man vinner val på. Istället för att propagera för ”en flexiblare och öppnare arbetsmarknad ”som medger fler och framför allt unga och invandrare jobb, fick man en stämpel på att man var för försämringar och lönedumpning och hamnade dessutom i en helt onödig konflikt med facken, istället för att föra en dialog och försöka samarbeta med dem för att skapa fler jobb.
De mjuka frågorna glömdes helt bort, som till exempel, sjukvård, omsorg, utbildning och allas rätt till trygghet och att få må bra, stöd och rehabilitering till långtidssjukskrivna, allas lika rättigheter och möjligheter i samhället, brobyggande mellan stad och landsbygd och sist men inte minst, miljö-, och klimatfrågor.
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Ideologi, Liberalism, Frihet, Alliansen
![[Valid RSS]](valid-rss-rogers.png "Validate my RSS feed")
Ibland har jag svårt att fatta saker… Hur tänker du egentligen när du säger att du inte vet vart partiet är på väg och sedan drar slutsatsen:
”Men det viktigaste är ändå att vi ska kunna attrahera fler väljare och att fler är villiga att engagera sig i partiet.”
Det är alltså viktigare att attrahera väljare än att partiet för den politik som du brinner för?
Tolkar jag dig rätt?
Frågan är allvarligt menad för du är långt ifrån ensam om att resonera i dessa termer (”vi måste anpassa vår ideologi till vad folk vill ha” snarare än att stå för sin ideologi och slipa på sina argument/förslag)
Jag tror att grundproblemet finns där. Makt är viktigare än ideologi.
Hallå!
Tack för ett bra inlägg (och inlänk).
Jag funderar bara på en sak och det är de skarpa värderingarna kring ”nyliberal”? Om man läser de ekonomer, filosofer och debattörer som har kommit att förknippas med ”nyliberalism”, är det knappast råhet, kyla och hårdhet man tänker på…
Läs t ex Robert Nozick om de naturrättsliga principer som befäster det du bland annat poängterar i din text: människors lika rätt och värde. Det har inte alltid varit en självklarhet att människan har rätt att vara fri, men Nozick förklarar varför. Något att slänga i huvudet på extremister till höger och vänster. http://www.liberalismen.com/nozick.shtml
Läs gärna allt av fantastiska Milton Friedman, eller kolla på hans tv-filmer på temat ”free to choose”. (här hittar du filmerna: http://miltonfriedman.blogspot.com/ )
En av de stora liberala tänkarna är Johan Norberg. Han kallar sig nyliberal och en varmare person får man leta efter. http://johannorberg.net/
Ordet nyliberal används bedrägligt av frihetens motståndare för att skrämma de som kanske inte är så insatta i politisk filosofi. Retoriken är konstruerad för att försvara statens makt över individen och hindra att inflytande återförs till medborgarna. För att försvara centralism från decentralism. Vi gör oss själva en otjänst om vi låter vänstern definiera vad liberalism är.
Jag kallar mig själv bara liberal och tycker att det duger gott.
Vänliga hälsningar
/Johan
hej, för min del undrar jag vilka politiska beslut din konsumtionskritik döljer. jag har skrivit ett inlägg om saken:
http://prarietankar.blogspot.com/2011/01/konsumtion-for-frihetens-skull.html
Hej Conny,
Tack för din kommentar. Det fick mig att se mitt inlägg från ett lite annat håll.
Det är ett problem med att blogga, har jag märkt, och det är att det är en ganska enkelriktad kommunikationsmetod utan direkt respons från andra sidan, och hur väl man än försöker strukturera sina tankar och formulera sig för att det ska bli så entydligt som möjligt, dyker det ändå emellanåt upp meningar och ordalydelser som inte var tänkt. Och denna tvetydighet eller risk för missförstånd är ofta inte uppebar förrän man får kommentarer på sitt inlägg, som t.ex. i detta fall.
Min första ”otydlighet”:
Min mening med det jag skrev är att jag anser att partiet varit otydligt i sitt sätt att kommunicera ut sitt budskap. Många i landet har nog svårt att konkretisera vad Centerpartiet verkligen står för. Jag säger defintivt inte att vi inte har en politik, för det har vi, men vi måste vara duktigare på att föra ut den.
Min andra ”otydlighet”:
Självklart ska vi inte anpassa vår ideologi och de värderingar vi står för (och som jag brinner för) för att på så sätt skaffa fler röster (på moderatvis…) utan vi måste stå för dem och sedan övertyga väljarna om det förträffliga i dem och på så sätt få deras röster. Å andra sidan skapas ju politiken och idéer om framtiden bland vanliga människor och det är viktigt att fånga upp dessa, men de bör ju förfinas och paketeras i enlighet med partiets ideologi och värdegrund.
Kanske jag istället borde ha skrivit ”Men det viktigaste är ändå att vi nu måste berätta och övertyga väljarna om vårt budskap och politik för att kunna attrahera fler väljare och att fler är villiga att engagera sig i partiet.”?
Du får ursäkta om du tolkat detta inlägg på annat sätt än det jag ville förmedla. Men för mig är ideologin, och det jag tror på, faktiskt viktigare än makten. Annars är det väl knappast värt att engagera sig om inte för att kunna förändra och förbättra det samhälle vi lever i?
Hej Johan!
Och tack så mycket för dina synpunkter ( och att du orkat läsa det jag skrivt…)
Först och främst kan jag villigt erkänna att du defintivt är betydligt mer påläst om ideologier och politiska inriktningar än jag är. Det jag egentligen var ute efter var att försöka visa på det spann som finns i ett typiskt mittenparti, både vänster, höger och liberala strömningar finns ju i nästan alla partier i olika proportioner, och den varians anser jag behövs för att kunna ha en meningsfull debatt som förhoppningsvis mynnar ut i något ännu bättre, 1+1=3, så att säga. Att jag valt de ord jag gjorde var att helt enkelt försöka beskriva de extremaste inriktingarna åt båda håll. Dock kanske jag använde ”nyliberalism” något slarvigt och borde istället använt ”hardcoreliberalism, eller extremliberalism” på grund av mina otillräckliga kunskaper i politiska ideologier.
Tyvärr, som du också skriver, så, används ordet nyliberalism idag på ett bedrägligt sätt (så även av mig här…), och bland folk i allmänhet så uppfattas det som ganska hårt och kallt, även om definitionen är det helt motsatta. Till exempel anser ju en del att det ”nyliberala samhället”, frånsett att det bygger på valfrihet och självbestämmande, också bygger på begrepp som ”sköt dig själv och skit i andra”, samt att då man nu har fått sin fulla frihet också har kravet på sig att sköta sig och sitt liv också, och de som misslyckas, dvs. tappar försörjning, blir sjuka, eller på annat sätt hamnar i utanförskap eller i problem, då får, så att säga, skylla sig själva om de inte har några försäkringar, familj eller vänner som ställer upp, e.d. Och ett sådant samhälle utan ett grundläggande skyddsnät är jag själv inte villig att leva i. Frihet för individen måste ju också kunna gå att kombinera med solidaritet, omsorg och omtanke om varandra (och naturen). Och då borde väl ändå staten också kunna hantera delar av detta som t.ex allmännyttiga delar som infrastruktur och skola, vård och omsorg och inte bara polis, domstolar och försvar?
Frihetstanken är även för mig den viktigaste delen av den politik jag tror på, och som jag också försökt beskriva i inlägget. Att det inte alltid varit en självklarhet att få vara fri är jag också medveten om ,vilket gör det extra viktigt att försvara, samt att människoperspektivet är det väsentliga och att det gäller att begränsa statens makt över individen.
Tack också för dina lästips,
/Robert
Niklas Lindgren har på sin blogg utvecklat sin kritik mot mitt inlägg och menar att kritik mot konsumtionssamhället skulle strida mot liberalismen och frihetstanken. Inlägget kan ni läsa på följande länk:
http://prarietankar.blogspot.com/2011/01/konsumtion-for-frihetens-skull.html
Jag har på hans blogg försökt att bemöta hans kritik mot mitt inlägg och det jag skrev där är följande:
Jag ska försöka besvara dina funderingar på vad jag menar med konsumtionssamhället och de problem som där kan uppstå.
Först och främst vill jag bara nämna att hur bra man än försöker uttrycka sig på en blogg för att inte skapa missförstånd eller tvetydigheter så är det ändå lätt att det inte blir som man förutsatt sig. Ett enda mindre bra val av ord kan göra att betydelsen inte blir vad man hade tänkt och att det då kan tolkas på annat sätt än som var meningen. I det här fallet ”konsumtionssamhälle”.
Jag vill först påpeka att jag inte är emot konsumtionssamhället som sådant, inte heller marknadesekonomin eller tillväxttanken, därför ser jag t.ex. inte MP som rätt väg. Vi människor kommer, så länge vi finns till, alltid att konsumera livsmedel, bostäder, transportmedel, och diverse andra nödvändigheter, och vi kommer att påverka den natur och den miljö vi lever i på olika sätt. Så här i efterhand så borde jag kanske ha använt ett annat ord än ” utpräglat konsumtionssamhälle”, som t.ex. ”överkonsumtionssamhälle”, ”slit och släng-samhälle” eller ”överflödssamhälle”, i motsats till det jag pläderar för, det vill säga det ”hållbara” eller ”balanserade” konsumtionssamhället”, (Visst kan det låta som floskler men ändå…).
Att ha en hållbar nivå på dagens materiella konsumtion anser jag inte på något sätt monterar ner dagens välstånd eller välfärd. Jag påstår inte att vi ska försämra den. Det finns faktiskt andra branscher som inte direkt skapar materella värden men som ändå skapar värden och skattepengar till statskassan. Tjänstemannasektorn är en sådan, kunskapsföretag, kultur- och omsorgsområdet är andra.
Men det jag vänder mig emot är två saker, det ena på det mänskliga planet det andra på det resursmässiga:
1. Jag tycker att för stor vikt läggs på det materiella i dagens politik, och materiell standard skapas ju genom att vi konsumerar. Under 1900-talet tog vi oss från 1800-talets svält och umbäranden genom att bygga upp en materiell standard som vi idag tar för givet. Den resan var nödvändig, utan den hade samhället inte varit mycket att hurra för. Men idag, i alla fall i Sverige, så tas den materiella välfärden för given, vilket den också är för flertalet, och då anser jag att vi bör lyfta oss ett steg i vår politik och rikta fokus på andra saker som är viktiga för oss, helt enkelt andra värden. Och då är det de ”mjukare frågorna” vi bör lyfta. Utan att för den skull sänka vår materiella levnadsstandard (utifrån en hållbar konsumtion).
Att jag skrev att ett utpräglat konsumtionsamhälle inte är bra för individen är helt enkelt för att även om vi har pengar så vi kan köpa nästan vad som helst, så är det inte det som gör oss gladare eller lyckligare utan det är andra värden. Därmed inte sagt att vi ska lagstifta mot den.
2. Att ett överflödssamhälle inte är hållbart i längden har att göra med de begränsade resurser vi har på vår jord. Att fortsätta överkonsumera görs på bekostnad av andra länders naturresurser och på det som kommande generationer ska använda för sin överlevnad. Vi lånar allså andras naturresurser om vi överkonsumerar, kan man säga. Här måste vi istället återanvända det som vi redan tagit ut och på så sätt bygga nya värden genom ”omformning”.
Idag pratar också många om peak oil, som kommer att få stor betydelse på transporter och indirekt priser. Visst går det att utvinna bränsle ur kol som ännu inte är en bristvara, men eftersom vi vill skapa ett fossilfritt samhälle så är det inget alternativ. Det kommer framöver också att råda brist på olika metaller och mineraler, som t.ex. stål, fosfor, för bla. gödning till livsmedel, samt brist på olika jordartsmetaller som behövs i olika. legeringar för t.ex elgeneratorer för vindkraft, elektronik etc. Ska vi också, av solidariska skäl, ge alla andra länder i världen möjlighet att lyfta sin materiella standard till vår nivå kommer resurserna inte att räcka. Allt detta gör att vi inte kan konsumera i överflöd, utan på en balanserad nivå. Det var därför jag skrev att ett utpräglat samhälle inte är bra för klimat och miljö.
Niklas efterlyser svar på hur ovanstående kan realiseras. Punkt nummer 1 handlar inte om att minska konsumtionen med styrmedel utan att vår politik istället bör premiera sådant som handlar om människors välbefinnande.
För punkt nummer 2 har vi inget frivilligt val, naturresurserna räcker inte till och ska vi ha en fortsatt öppen och rättvis marknad (och frihet att köpa det man vill) så handlar det ju i så fall om att beskatta sådant som kräver nya resurser och premiera sådant som återanvänder resurser. En koldioxidskatt fungerar ju för att minska CO2 och på så sätt gör ”prylar” dyrare som kräver fossila resurser.
Jag är medveten om den konflikt som kan uppstå mellan en ren frihetstanke och eventuella begränsningar som kan behöva ske här, men det går att förändra ett samhälle även utan statens inblandning med lagar och regler, och det är att göra människor medvetna om detta och på så sätt ge dem friheten att ändra sina liv. Det är för mig en bättre lösning även om det är ett betydligt större arbete att få människor att frivilligt ändra vanor än att helt enkelt bara lagstifta. Så jag är överens med Niklas om att det är människan själv som ska bestämma om den ska konsumera eller inte. Men det bör ju självklart ske på ett ansvarsfullt sätt. Och hur får den enskilde konsumenten reda på vad som är ansvarsfullt? Och hur kan vi se till att fördela våra resurser på ett rättvist sätt, både mellan länder och kommande generationer så att det räcker åt alla?
Jag vill återigen poängtera att jag inte alls är motståndare till konsumtion, det är en grundläggande del i vårt samhälle, men jag anser att den bör vara balanserad och hållbar. Kan vi få det utan inskränkningar och istället med människors fria vilja så är det bara bra. Jag vill inte heller påstå att jag är kritisk till konsumtion, däremot konstruktivt kritisk eftersom jag anser det är viktigt att hela tiden fundera över sina idelogiska ställningstaganden och också omvärdera dessa om det är nödvändigt.
Tanken med inlägget var att jag tycker det är viktigt, av ovanstående skäl, att få en diskussion i frågan. Vad är egentligen det viktiga med morgondagens samhälle och vilka värden är väsentliga för oss, materiella respektive emotionella? Efter att vi nu byggt upp en hög materiell standard borde väl nästa steg vara att strida för människors välbefinnande? Och när vi nu ser att våra naturresurser inte kommer att räcka med den exploateringshastighet vi har idag, hur ska vi då kunna klara av att bibehålla ett högt välstånd och bevara natur och miljö för framtiden utan vissa styrmedel? Eller klarar vi som medborgare av det genom det fria valet?